Förra veckan skrevs det en del i tidningarna om en motion som ett gäng moderater hade fört fram... Den handlade om att barn som går på dagis ( nä, Petra, de har inte lärt sig att det heter förskola!) inte ska vistas där mer än 40 h/v. Och att alla barn ska ha rätt till 5 veckors sammanhängande semester varje sommar. Visst låter det fint? Jag skulle också velat slippa lämna min son på förskolan i 43 h/v när han gick där, det hade ju varit jätteskönt. Inte för att barn mår dåligt på "dagis", de trivs i de allra flesta fall alldeles utmärkt, utan för att det hade inneburit att jag hade träffat honom mer. Dessvärre har jag jobbat för att få mat på bordet och kläder på ungen, så jag har inte kunnat unna mig den lyxen att gå ner så mycket i tid, så jag kunnat hämta mitt barn tidigare! Jag har nämligen 2 timmars pendling varje dag som äter upp en massa tid. Jag har inget val eftersom jag var tvungen att ta det jobb som erbjöds annars blev jag av med A-kassan. Ok... jag trivs fantastiskt bra på mitt jobb och jag skulle inte vilja jobba 10-19 i butik igen, men det är ingen dans på rosor nu heller.
Den här moderattanten som jag tycker så synd om borde byta liv med en ensamstående, låginkomstagare med barn i förskoleålder... Några veckor skulle nog räcka! När man har så lite perspektiv på livet att man vräker ur sig argument som: "det handlar om att prioritera sin tid" eller "det är upp till varje familj att lösa problemet" eller "de får väl be farmor/mormor om hjälp"... Då blir man lite rädd, men sen tycker jag faktiskt synd om henne. I hennes värld har alla ett eget val när det gäller sin arbetstid.
Realitycheck 1: Det finns de som har två jobb för att ha råd med mat och hyra! I Sverige, på 2000-talet!!! Så låga är de lägsta lönerna så man inte klarar sig om man har barn och är ensamstående.
Realitycheck 2: Föräldrarna jobbar ju 40 h/v! De som jobbar mindre hämtar sina barn tidigare... Ingen som jag känner till är iaf lika snabb som Stålmannen så de hinner hämta på förskolan på två min efter man slutat jobba!
Realitycheck 3: Alla har inte en farmor eller mormor ( varför nämndes inte farfar eller morfar? en liten reflektion bara. Sund syn på jämställdheten, NOT!) som kan ställa upp! De kanske själva jobbar, det finns ingen regel som säger att man måste vara pensionär för att va farmor/mormor än iaf! Eller som i mitt fall, min son har ingen mormor längre eftersom hon har gått bort.
Om man ska göra lagändringar så vill det ju till att det är något som är genomtänkt och framförallt genomförbart! Tänker hon på riktigt göra hårt arbetande mammor och pappor till brottslingar i lagens mening bara för att de jobbar i ett LO-yrke? För det är nämligen där de allra flesta låginkomsttagarna finns. De som sliter för att få vardagsekonomin att gå ihop. De som inte ens vågar drömma om en resa till New York på höstkanten utan måste prioritera mellan mat på bordet eller Hockeyträning för grabben... Jag önskar att de rika i landet kunde byta liv med nån som får kämpa för att få livet att gå ihop, bara för ett år. Då kanske de inser att det finns en rejäl klassklyfta och att alla som är fattiga inte är lata, att man inte alltid har en hel drös med familj runt sig som säkerhetsnät och att man inte ska vara så snabb med att döma hunden efter håren! Om man fick större inflytande på sin arbetsplats och det fanns en större förståelse för familjesituationer hos arbetsgivarna så kanske det hade gjort saken lite enklare för alla tappra föräldrar som tvingas lämna sina barn på förskolan mer än 40 h/v. Om man inte hade 40 h som normal heltidsnorm, så skulle man inte behöva lagstifta om sådana saker, det skulle lösa sig ändå! Jag tror nämligen inte, till skillnad från de som skrev motionen, att föräldrarna har barnen där länge för att det är kul eller för att man inte orkar hämta innan man handlar. Jag tror nämligen att de flesta tänker som jag! Jag skyndar mig till fritids varje dag för att jag längtar efter mitt barn och för att jag gärna träffar honom några timmar innan han ska sova. Jag vet att de flesta har lika dåligt samvete som jag för att de träffar sina barn för lite när de är små...
Det var det jag hade på hjärtat idag!
Over and out...
torsdag, november 13, 2008
torsdag, september 04, 2008
Mer saker som gör mig förbannad!
Jag blir förbannad på systemet som säger till Försäkringskassan att det minsann inte är nån sjukdom att vara gravid! Nä, det kan väl stämma men det är väl ändå inte så att bara för att man är gravid så kan man inte va sjuk??? Om man av graviditetsbesvär inte kan jobba så ska man mer eller mindre skylla sig själv!
Jag vet att det funkar så eftersom jag fick slåss med knytnävarna mot FK när jag var gravid! Jag hade så kraftiga foglossningar att jag fick använda kryckor för att överhuvudtaget kunna ta mig fram, jag fick sen allvarliga förvärkar så doktorn ordinerade absolut vila. Sängläge alltså! Det ville inte FK godta heller. Min arbetsgivare fick skriva ett intyg att jag omöjligt kunde arbeta i det tillståndet och att arbetsplatsen inte kunde anpassas i den graden att jag kunde arbeta. Lite svårt att jobba ensam i en kiosk när man måste ligga ner... Extremt svårt att packa upp varor när man inte kan röra sig utan att gråta av smärta! Tillslut när jag hade fått intyg både från jobbet och min läkare så fick jag personligen visa upp mig på FK-kontoret och bevisa att jag faktiskt hade ont... Man blir ju mörkrädd vad lite tilltro det finns till folk. Jag blev tillslut sjukskriven men de hotade med hembesök. Fine! Kom ni, men räkna inte med att jag kan komma och öppna dörren, JAG KAN JU INTE GÅÅÅÅ!!!
När jag väl skulle föda så blev det inte som jag tänkt, det blir det ju sällan men jag hade aldrig trott att jag skulle bli så kraftigt diskriminerad i landet Sverige som jag blev!
Jag blev nämligen kejsarsnittad. Detta pga hotande syrebrist hos barnet. Jag hade liksom inget val, det var ett sk. akut snitt. Sonen som kom ut var lite lätt blå och het slapp... Vi fick ligga kvar för observation i fyra dagar. Mig brydde de sig inte om så mycket, de skar stort och igenom en del muskler eftersom det blev väldigt bråttom. Efter fyra traumatiska dygn och vi äntligen åka hem. vid doktorns utskrivningssamtal fick jag veta att under 8 veckor framöver så måste jag ta det väldigt lugnt och inte bära matkassar, inte tvätta, helst inte bära min son heller eftersom han vägde 3600 g och det var egentligen för mycket. Ok, tänkte jag, då blir jag väl sjukskriven och min man får helt enkelt ta ut föräldradagar för att vara hemma och hjälpa till. Men se den gubben gick inte! "-föda barn är ingen sjukdom så du får plocka från föräldrapenningen... din man kan väl ta semester och hjälpa dig hemma för det är ju inte så bra om du håller på å städar och fixar. Du ska ju vila!"
Här nånstans började jag bli förbannad... Hur fan tänkte de nu? Jag får inte anstränga mig men jag får inte vara sjukskriven. Om jag hade varit man så hade de aldrig resonerat på det viset! Om en karl gör en större bukoperation så blir han sjukskriven bums och utan knot. Om en kvinna som inte är gravid opererar bort tex blindtarmen så blir hon sjukskriven. Är det skillnad på när i livet man sprättar upp magen? Är jag helt plötsligt inte en vanlig människa, när jag är gravid eller nyss fött barn, längre? Kommer jag inte ha lika ont eller läker mitt operationssår fortare än andras? Tydligen så är barnafödande kvinnor inte lika mycket värda som andra medborgare i det här landet... Mycket märkligt!
Nu ska jag sluta gnälla och göra nåt vettigt med min dag.
Jag vet att det funkar så eftersom jag fick slåss med knytnävarna mot FK när jag var gravid! Jag hade så kraftiga foglossningar att jag fick använda kryckor för att överhuvudtaget kunna ta mig fram, jag fick sen allvarliga förvärkar så doktorn ordinerade absolut vila. Sängläge alltså! Det ville inte FK godta heller. Min arbetsgivare fick skriva ett intyg att jag omöjligt kunde arbeta i det tillståndet och att arbetsplatsen inte kunde anpassas i den graden att jag kunde arbeta. Lite svårt att jobba ensam i en kiosk när man måste ligga ner... Extremt svårt att packa upp varor när man inte kan röra sig utan att gråta av smärta! Tillslut när jag hade fått intyg både från jobbet och min läkare så fick jag personligen visa upp mig på FK-kontoret och bevisa att jag faktiskt hade ont... Man blir ju mörkrädd vad lite tilltro det finns till folk. Jag blev tillslut sjukskriven men de hotade med hembesök. Fine! Kom ni, men räkna inte med att jag kan komma och öppna dörren, JAG KAN JU INTE GÅÅÅÅ!!!
När jag väl skulle föda så blev det inte som jag tänkt, det blir det ju sällan men jag hade aldrig trott att jag skulle bli så kraftigt diskriminerad i landet Sverige som jag blev!
Jag blev nämligen kejsarsnittad. Detta pga hotande syrebrist hos barnet. Jag hade liksom inget val, det var ett sk. akut snitt. Sonen som kom ut var lite lätt blå och het slapp... Vi fick ligga kvar för observation i fyra dagar. Mig brydde de sig inte om så mycket, de skar stort och igenom en del muskler eftersom det blev väldigt bråttom. Efter fyra traumatiska dygn och vi äntligen åka hem. vid doktorns utskrivningssamtal fick jag veta att under 8 veckor framöver så måste jag ta det väldigt lugnt och inte bära matkassar, inte tvätta, helst inte bära min son heller eftersom han vägde 3600 g och det var egentligen för mycket. Ok, tänkte jag, då blir jag väl sjukskriven och min man får helt enkelt ta ut föräldradagar för att vara hemma och hjälpa till. Men se den gubben gick inte! "-föda barn är ingen sjukdom så du får plocka från föräldrapenningen... din man kan väl ta semester och hjälpa dig hemma för det är ju inte så bra om du håller på å städar och fixar. Du ska ju vila!"
Här nånstans började jag bli förbannad... Hur fan tänkte de nu? Jag får inte anstränga mig men jag får inte vara sjukskriven. Om jag hade varit man så hade de aldrig resonerat på det viset! Om en karl gör en större bukoperation så blir han sjukskriven bums och utan knot. Om en kvinna som inte är gravid opererar bort tex blindtarmen så blir hon sjukskriven. Är det skillnad på när i livet man sprättar upp magen? Är jag helt plötsligt inte en vanlig människa, när jag är gravid eller nyss fött barn, längre? Kommer jag inte ha lika ont eller läker mitt operationssår fortare än andras? Tydligen så är barnafödande kvinnor inte lika mycket värda som andra medborgare i det här landet... Mycket märkligt!
Nu ska jag sluta gnälla och göra nåt vettigt med min dag.
tisdag, september 02, 2008
Jag blir så förbannad på Björklund och hans vänner...
Nationella prov i åk 3! Allvarligt talat!!! Jag trodde det var ett skämt när vi skulle uttala oss om det i vår kommundelsnämnd. För mig är det helt självklart att barn ska ha en trygg, lugn, inspirerande och lärande miljö när man går i skolan. Framför allt i de yngre åren. Utvecklingsnivån kan skilja avsevärt när man är 9 år. Den del barn i min sons klass läser redan utan problem medan andra knappt kan räkna till tio. Nu går han bara i förskoleklass än men ändå. Jag blir äcklad av den moderatledda regeringens otroliga ambition av att stoppa in folk i fack och betygssätta dem.
"-jaså lilla Kalle, klarade du inte nationella provet i 3.an? Jaha, då blir det sopåkare av dig. Ingen högre utbildning här inte! Sverige behöver fler i kategorin "arbetarklass", in med dig i ledet bara..." "- Men se där... Lisa är ju riktigt skarp på att stava och räkna. Läkarkön är till höger!"
Sen påstår de att nationella proven ska användas för att utvärdera vilka som behöver extra stöd... Eller hur! Har de aldrig varit i en skola? Alla som minns sin skolgång minns oxå hur det gick till på rasterna efter större prov. Man sorterades in i fack, de som fick högst betyg, de som är i gråzonen mittemellan och de loosers som fick underkänt. Inte av lärarna nu alltså utan denna sortering skedde i klassen av eleverna själva. Det var här den mesta mobbningen pågick! Men då jag gick i skolan hette det att man fick tåla lite skämt!
Jag råkade tillhöra gråzonen mittemellan, vi som fick skit av de bättre för att vi var sämre än dem och skit från de som fick underkänt för att vi trodde att vi va nåt. Inte en optimal position. De som fick underkänt, som oftast hade extra stöd sen innan, hade vid det här laget så lågt självförtoende att det inte hjälpte att de fick gå i Specklass... Man var märkt för livet om man inte från början fick godkänt. det blev så tydligt när jag för 5 år sen hade en återträff med min gamla högstadieklass. Tänk "Klassträffen" med Björn Kjellman. Det förväntades att jag, som inte var så skarp i skolan, skulle va en grå mus som jobbade på Konsum. Så djupt rotade är klassklyftorna! De som hade välbärgade föräldrar skulle ha läst ett antal terminer på universitet och rest en del i världen. Det var nästan komiskt att se samtidigt som det mest var sorgligt. Sorgligt att man i så unga år har en uppfattning om vem som är bättre eller sämre än en själv. Hetsen kring betyg är helt absurd och jag är av den bestämda åsikten att det är bättre att föra samtal med barn och deras föräldrar om hur barnet i fråga ligger till i skolan än att utsätta dem för den stress ett nationellt prov innebär.
Idag har vi redan utvecklingssamtal där man går igenom hur läraren upplever att eleven tar till sig ämnena i skolan. Redan på förskolenivå så får man som förälder indikationer på hur barnet ligger till i utvecklingen. Där för man en samtal med ansvarig pedagog om hur man gemensamt ska arbeta för att barnet ska klara framtida utmaningar... D.v.s. vi har redan idag ett system där man upptäcker problem i tid. I alla fall på de förskolor som det finns tillräckliga resurser. I stället för att lägga all skuld på barnet och straffa det med mer prov och betyg så kanske man skulle se över prioriteringarna i kommunerna och lägga mer pengar och resurser i ett tidigare skede, redan i förskolan, för att slippa problemen med otillräckliga kunskapsnivåer när eleven slutar nian och det mer eller mindre är för sent.
Jag fick på nämndmötet höra att det är ett stort problem att lärarna inte vet hur eleverna ligger till i 3.an. Hur är detta möjligt när man kontinueligt har utvecklingssamtal från det att barnet är runt ett år och då börjar förskolan??? Dessa uppgifter lämnas sedan över till skolan och läraren som tar över. Nationella proven skulle i det resonemanget vara till för läraren. Men räcker det inte med att ha ett prov där man mäter eleven mot sina klasskompisar, måste man nödvändigt mäta lilla Kalle med resten av landet. Tänk vilken press det blir för denna lilla individ! Han är då inte bara sämst i klassen utan får papper på att han nu även är sämst i hela landet kanske... Är det ett bra sätt att höja studiemotivationen? Är det så vi jobbar aktivt för att motverka mobbning? Är det så vi skapar en trygg och stabil inlärningsmiljö för våra barn som en dag ska bygga landet? Nä! Skäms, Björklund, för att du monterar ner vår skola och barnomsorg! De senaste dagarna har tidingar, radio och TV gett en entydig bild av var folks allmänna uppfattning är i dessa frågor, och de stämmer inte alls med regeringens.
Jag blir så förbannad på den moderatledda regeringen att jag bara måste få spy ur mig lite galla!
The bitch is back! (Nu jävlar ska det kampanjas för att få tillbaka rösterna till 2010...)
"-jaså lilla Kalle, klarade du inte nationella provet i 3.an? Jaha, då blir det sopåkare av dig. Ingen högre utbildning här inte! Sverige behöver fler i kategorin "arbetarklass", in med dig i ledet bara..." "- Men se där... Lisa är ju riktigt skarp på att stava och räkna. Läkarkön är till höger!"
Sen påstår de att nationella proven ska användas för att utvärdera vilka som behöver extra stöd... Eller hur! Har de aldrig varit i en skola? Alla som minns sin skolgång minns oxå hur det gick till på rasterna efter större prov. Man sorterades in i fack, de som fick högst betyg, de som är i gråzonen mittemellan och de loosers som fick underkänt. Inte av lärarna nu alltså utan denna sortering skedde i klassen av eleverna själva. Det var här den mesta mobbningen pågick! Men då jag gick i skolan hette det att man fick tåla lite skämt!
Jag råkade tillhöra gråzonen mittemellan, vi som fick skit av de bättre för att vi var sämre än dem och skit från de som fick underkänt för att vi trodde att vi va nåt. Inte en optimal position. De som fick underkänt, som oftast hade extra stöd sen innan, hade vid det här laget så lågt självförtoende att det inte hjälpte att de fick gå i Specklass... Man var märkt för livet om man inte från början fick godkänt. det blev så tydligt när jag för 5 år sen hade en återträff med min gamla högstadieklass. Tänk "Klassträffen" med Björn Kjellman. Det förväntades att jag, som inte var så skarp i skolan, skulle va en grå mus som jobbade på Konsum. Så djupt rotade är klassklyftorna! De som hade välbärgade föräldrar skulle ha läst ett antal terminer på universitet och rest en del i världen. Det var nästan komiskt att se samtidigt som det mest var sorgligt. Sorgligt att man i så unga år har en uppfattning om vem som är bättre eller sämre än en själv. Hetsen kring betyg är helt absurd och jag är av den bestämda åsikten att det är bättre att föra samtal med barn och deras föräldrar om hur barnet i fråga ligger till i skolan än att utsätta dem för den stress ett nationellt prov innebär.
Idag har vi redan utvecklingssamtal där man går igenom hur läraren upplever att eleven tar till sig ämnena i skolan. Redan på förskolenivå så får man som förälder indikationer på hur barnet ligger till i utvecklingen. Där för man en samtal med ansvarig pedagog om hur man gemensamt ska arbeta för att barnet ska klara framtida utmaningar... D.v.s. vi har redan idag ett system där man upptäcker problem i tid. I alla fall på de förskolor som det finns tillräckliga resurser. I stället för att lägga all skuld på barnet och straffa det med mer prov och betyg så kanske man skulle se över prioriteringarna i kommunerna och lägga mer pengar och resurser i ett tidigare skede, redan i förskolan, för att slippa problemen med otillräckliga kunskapsnivåer när eleven slutar nian och det mer eller mindre är för sent.
Jag fick på nämndmötet höra att det är ett stort problem att lärarna inte vet hur eleverna ligger till i 3.an. Hur är detta möjligt när man kontinueligt har utvecklingssamtal från det att barnet är runt ett år och då börjar förskolan??? Dessa uppgifter lämnas sedan över till skolan och läraren som tar över. Nationella proven skulle i det resonemanget vara till för läraren. Men räcker det inte med att ha ett prov där man mäter eleven mot sina klasskompisar, måste man nödvändigt mäta lilla Kalle med resten av landet. Tänk vilken press det blir för denna lilla individ! Han är då inte bara sämst i klassen utan får papper på att han nu även är sämst i hela landet kanske... Är det ett bra sätt att höja studiemotivationen? Är det så vi jobbar aktivt för att motverka mobbning? Är det så vi skapar en trygg och stabil inlärningsmiljö för våra barn som en dag ska bygga landet? Nä! Skäms, Björklund, för att du monterar ner vår skola och barnomsorg! De senaste dagarna har tidingar, radio och TV gett en entydig bild av var folks allmänna uppfattning är i dessa frågor, och de stämmer inte alls med regeringens.
Jag blir så förbannad på den moderatledda regeringen att jag bara måste få spy ur mig lite galla!
The bitch is back! (Nu jävlar ska det kampanjas för att få tillbaka rösterna till 2010...)
onsdag, augusti 27, 2008
Torp å torp... En sommarstuga iaf...
Nu är den våran! Sommarstugan som fångade våra hjärtan... Om man ska va petig så är det faktiskt två stugor på tomten. En storstuga som syns på bilden och en gäststuga bakom som är ett renoveriongsprojekt, delvis... Storstugan är ca 70 kvm, tre rum och kök med braskamin i vardagsrummet och vedspis i köket. En tomt på nära 1200 kvm som är mest gräsmatta. Perfekt! Nu kan jag och Kärleken få forma vår egen trädgård, anlägga grönsakslan, rosenrabatt, bygga en frukostaltan, plantera fruktträd. Jag längtar till nästa sommar då vi kan vara i stugan hela tiden! Nu i höst ska vi plantera lite hallon, vinbär och ev lite krusbär. Jordgubbar och smultron ska få en egen plats i solen. Gräva en rosenrabatt... Gräva och förbereda ett grönsaksland. Sen har vi ett härligt projekt framför oss, vi måste dränera runt hela lillstugan. Det är rätt så sank mark och vi har märkt att vattnet stannar kvar under huset. När vi började gräva lite så sipprade det fram vatten från en naturlig åder och sen tog det stopp, så nu blir det till att gräva en ränna som leder bort allt vatten. Kul, men vad gör man... Så det blir till att köpa en kärra med grus och sen gräva ner en dräneringsslang. Så får det bli! Men det gör inget. Jag är så lycklig över att vi har nåt eget nu. Jag har saknat en trädgård.
torsdag, juni 19, 2008
Livet, universum och ....
... Hjärnskakning... Hmmm, jag återkommer till det senare. Först lite uppdateringar.
Jag är tillbaka på jobbet som vanligt nu. Så gott det går iaf. Jobbade häcken av mig under LO-kongressen med en kongressutbildning för ungdomar. Det var slitsamt men roligt. Jag behövde komma igång, tyvärr känner jag mig inte riktigt som mig själv än och orkade tex inte hänga med ut på kvällarna. Var så otroligt trött hela tiden. Jag tror att det har med sorgearbetet att göra, det tar mycket energi. Nu är det Facket på Sommarjobbet-kampanjen som tar upp all energi. Ska bli roligt!
Sonen har fyllt 6 år, tappat tänder och blivit storebror... Han har en pappa oxå, för dig som trodde du hade missat nåt! Han är jättestolt... Han ska börja förskoleklass i augusti. Läskigt tycker jag, spännande tycker han. Min lilla kille som är så fantastiskt lillgammal och rolig ska slussas in i skolväsendet. Måtte han inte förstöras allt för mycket bara. Min mardröm är att nån övertygar honom om att det "inte går". Jag vill inte att han ska ha den inställningen till saker och ting. "Det gick inte" är bättre, då har man iaf försökt! Fast allra bäst är ju om han kommer hem och säger att det gick! Borås är ju som bekant Moderatstyrt och de prioriterar inte skola och barnomsorgen i riktigt den omfattningen som jag hade önskat. Ännu ett starkt skäl till att jobba för valseger 2010!
Jag och Kärleken letar sommarstuga... Hellst av allt skulle jag vilja ha ett litet torp nånstans i skogen, inte allt för långt ifrån en sjö. OK, hela önskelistan...
Jag vill ha vitt vitt vitt och shabby chick... Allt det romantiska och gulliga som jag inte vill ha hemma. The works, med rosbuskar och gamla slitna skänkar med massor med lådor. Kakelugn eller öppenspis! Åh, frossa i kakor och bullar med tillhörande dryck på glasverandan eller syrénbersån.
Jag är tillbaka på jobbet som vanligt nu. Så gott det går iaf. Jobbade häcken av mig under LO-kongressen med en kongressutbildning för ungdomar. Det var slitsamt men roligt. Jag behövde komma igång, tyvärr känner jag mig inte riktigt som mig själv än och orkade tex inte hänga med ut på kvällarna. Var så otroligt trött hela tiden. Jag tror att det har med sorgearbetet att göra, det tar mycket energi. Nu är det Facket på Sommarjobbet-kampanjen som tar upp all energi. Ska bli roligt!
Sonen har fyllt 6 år, tappat tänder och blivit storebror... Han har en pappa oxå, för dig som trodde du hade missat nåt! Han är jättestolt... Han ska börja förskoleklass i augusti. Läskigt tycker jag, spännande tycker han. Min lilla kille som är så fantastiskt lillgammal och rolig ska slussas in i skolväsendet. Måtte han inte förstöras allt för mycket bara. Min mardröm är att nån övertygar honom om att det "inte går". Jag vill inte att han ska ha den inställningen till saker och ting. "Det gick inte" är bättre, då har man iaf försökt! Fast allra bäst är ju om han kommer hem och säger att det gick! Borås är ju som bekant Moderatstyrt och de prioriterar inte skola och barnomsorgen i riktigt den omfattningen som jag hade önskat. Ännu ett starkt skäl till att jobba för valseger 2010!
Jag och Kärleken letar sommarstuga... Hellst av allt skulle jag vilja ha ett litet torp nånstans i skogen, inte allt för långt ifrån en sjö. OK, hela önskelistan...
- Ett torp sent 1800- tidigt 1900-tal
- Rött med vita knutar
- Mögelfritt
- Vatten, antingen egen brunn eller kommunalt vatten
- EL! Jag vill ha el indragen i stugan! Jag vill kunna ha kyl/frys och spis med ugn som man inte behöver elda i, även om en vedeldad spid gärna får finnas i köket oxå.
- Gräsmatta att sola på
- Nånstans att anlägga ett trädgårdsland
- Lite fix men inte megagrejer som byta hela taket eller riva ut allt invändigt.
- Minst utedass...
- Gärna uppvuxna fruktträd, bärbuskar...
- Barnvänligt, jag vill att min son ska kunna springa naken genom vattenspridaren utan att nån stör sig.
- Kakelugn eller öppen spis, eller varför inte båda?
- Det får inte kosta mer än 300 000,-, kanske det svåraste att uppnå...
Jag vill ha vitt vitt vitt och shabby chick... Allt det romantiska och gulliga som jag inte vill ha hemma. The works, med rosbuskar och gamla slitna skänkar med massor med lådor. Kakelugn eller öppenspis! Åh, frossa i kakor och bullar med tillhörande dryck på glasverandan eller syrénbersån.
Jo, skulle berätta om hjärnskakningen oxå... Jag fick hjärnskakning i måndags och är fortfarande hemma... Krockade med en dörr. Kan det bli mer klyschigt? Låter som en dålig ursäkt från en misshandlad kvinna. Men faktum är att jag blev knockad av en dörr. Den stod uppställd och när jag skulle gå förbi så stängdes den samtidigt som jag tittade bort. Resultatet blev att jag tog emot hela smällen med huvudet. Ja, så är det iaf...
måndag, april 07, 2008
När livet förväntas fortsätta
Nu har det gått en tid... Ibland känns det som lång tid, ibland känns det som hon gick bort igår och ibland plockar jag upp mobilen för att ringa och berätta något roligt. Begravningsakt och minnesstunder (2 st, en i Skövde och en i Norrland) är avklarade och om två veckor ska bouppteckningen skrivas på hos Fonus jurister. Lägenheten är uppsagd och i månadsskiftet ska den vara tömd. Praktiska saker som man kan checka av på en lista... Men sorgen och smärtan kan jag inte checka av på nån lista. Den finns kvar hela tiden, går inte bort, minskar inte, håller kvar mig hårt och hänsynslöst. Jag hade väl nån föreställning om att livet skulle återgå till sitt vanliga lunk efter nån månad, men vad fel jag hade! På dagarna sätter jag på mig masken som håller känslorna inne och är på jobbet som vanligt igen. Tur att det är pollensäsong så mina rödgråtiga och kalaspuffiga ögon kan bortförklaras på ett tillfredställande sätt. Folk har slutat fråga hur jag mår och det är både bra och dåligt. Skönt att slippa bli påmind hela tiden men samtidigt så känner jag mig bortglömd. Det är så fånigt egentligen, jag vet ju att folk gör det av respekt och hänsyn men samtidigt så skäms jag för att jag sörjer och så blir jag ledsen för att folk bara tuffar på i vanlig takt.
Det är så svårt att gå vidare utan världens bästa mamma!
Det är så svårt att gå vidare utan världens bästa mamma!
lördag, mars 08, 2008
Det skulle ju kännas bättre...
... när begravningen var avklarad sas det! Det gör det inte. Igår hade vi en begravningsceremoni i Skövde och en minnesstund oxå. Jag har haft så mycket praktiskt att tänka på så jag har inte riktigt hunnit fatta vad det skulle innebära. Nu såhär dagen efter så är jag helt slutkörd, känns som jag har hamnat under ett tåg eller nåt. Tryck över bröstet och lite svårt att andas, det senare kan iofs bero på pollen, och ledsen... Så himla ledsen!
Nu börjar det riktiga arbetet med att ta hand om dödsboet. Tömma lägenheten, avsluta alla konton, försäkringar, affärer av olika slag. Man förvånas ju över hur lite det är som synkas i olika register när nån dör. Jag hade väl nån föreställning om hur iallafall kommunen strök personen ur sina register och såklart sjukhuset. Men så funkar det tydligen inte. Inte heller försäkringsbolagen får detta automatiskt. Jag måste alltså ringa runt och skicka intyg från Skatteverket till alla ( känns det som ) och meddela att mamma inte finns längre så de kan sluta skicka post. Jag börjar gråta varje gång... Det är så fruktanvärt svår att ta orden i min mun: "Jag ringer för min mammas räkning, det är så att hon gick bort 18 februari och ni har skickat ett paket till henne som jag fick en avi på..." Det är extra jobbigt eftersom jag vet att hon under sina sista dagar väntade med spänning på att få paketet från Jotex. Fy fan va orättvist det är!!!
Skriver mer om begravningen när jag har fått lite distans. Just nu orkar jag inte det!
Nu börjar det riktiga arbetet med att ta hand om dödsboet. Tömma lägenheten, avsluta alla konton, försäkringar, affärer av olika slag. Man förvånas ju över hur lite det är som synkas i olika register när nån dör. Jag hade väl nån föreställning om hur iallafall kommunen strök personen ur sina register och såklart sjukhuset. Men så funkar det tydligen inte. Inte heller försäkringsbolagen får detta automatiskt. Jag måste alltså ringa runt och skicka intyg från Skatteverket till alla ( känns det som ) och meddela att mamma inte finns längre så de kan sluta skicka post. Jag börjar gråta varje gång... Det är så fruktanvärt svår att ta orden i min mun: "Jag ringer för min mammas räkning, det är så att hon gick bort 18 februari och ni har skickat ett paket till henne som jag fick en avi på..." Det är extra jobbigt eftersom jag vet att hon under sina sista dagar väntade med spänning på att få paketet från Jotex. Fy fan va orättvist det är!!!
Skriver mer om begravningen när jag har fått lite distans. Just nu orkar jag inte det!
lördag, mars 01, 2008
Lite andrum
Idag har jag inte gråtit en enda gång, lite skönt faktiskt... Det kommer väl när jag lagt Linus. Har valt ut musik till begravningen och gjort ett bildspel till "efterfesten" idag. Det börjar falla på plats lite känns det som. Iaf det praktiska! Ska försöka lägga ut bildspelet senare när jag har kommit på hur man gör ;) Igår skrev jag ut en bild på mamma som jag och Linus satte i en fin ram och ställde upp tillsammans med två ljus i vardagsrummet. Alla som känner mig vet att jag inte är så religiös av mig men det känns lite som ett altare när hon finns på en hög plats där jag är mest... det gör det lite lättare att uthärda när jag ser hennes leende mot mig.
En av mina bästa vänner kom hem till mig igår och stannade ända till nu ikväll. Det var så befriande att både få gråta ut och få skratta åt annat. Skönt att slippa va ensam när jag lagt Linus. Ikväll kommer Kärleken hit, det är strået vassare :)
En av mina bästa vänner kom hem till mig igår och stannade ända till nu ikväll. Det var så befriande att både få gråta ut och få skratta åt annat. Skönt att slippa va ensam när jag lagt Linus. Ikväll kommer Kärleken hit, det är strået vassare :)
torsdag, februari 28, 2008
En fot framför den andra...
Det är visst så man tar sig framåt sägs det. Just nu känns det som om världen har slutat snurra och allt har blivit svart. Jag trodde inte att man kunde producera så mycket tårar. Det är tungt och gör förbannat ont! Men mitt i all sorg så finns det ljusglimtar som gör att det känns uthärdligt. När Linus var liten kallades han för "tålmannen" eftersom han stod ut med så mycket. Å just nu visar Tålmannen att han egentligen är Stålmannen.
Igår när jag hämtade honom från dagis kom tårarna igen och det gick liksom inte att hejda. Då frågade han stilla - Varför gråter du mamma? - Jag gråter för att jag saknar mormor så mycket... - Det gör ingenting mamma, man får va ledsen när nån dör och man får gråta när man är ledsen... Jag ska torka dina tårar mamma och trösta dig!
Det är ju så man häpnar... Jag grät ju såklart ännu mer för att han var så fin och klok och fröknarna började oxå gråta. Rena gråtkalaset!
Igår när jag hämtade honom från dagis kom tårarna igen och det gick liksom inte att hejda. Då frågade han stilla - Varför gråter du mamma? - Jag gråter för att jag saknar mormor så mycket... - Det gör ingenting mamma, man får va ledsen när nån dör och man får gråta när man är ledsen... Jag ska torka dina tårar mamma och trösta dig!
Det är ju så man häpnar... Jag grät ju såklart ännu mer för att han var så fin och klok och fröknarna började oxå gråta. Rena gråtkalaset!
tisdag, februari 19, 2008
Cancern - Mamma 4-3!
I går kl 10.10 gick min älskade mamma ur tiden.
Efter jag kom hem från min semester i oktober så kröp det fram att mamma inte mådde så bra och hade varit hos doktorn. Hon hade mörkat länge för att inte förstöra min resa... I mitten av november lades hon in på sjukhus och 2 december fick hon besked om att hon hade fått cancer. Hon hade vätskefyllda lungor som tömdes i flera omgångar. De tömde ut 4,5 liter ur ena lungan och 5,5 liter ur den andra! Inte underligt att hon hade svårt att andas.
Efter fyra veckor fick vi veta att det var bröscancern som hade kommit tillbaka. I lymfkörtlarna vid bröstbenet den här gången... Detta innebar att cancern skulle sprida sig. Varken operation eller strålning var aktuellt, men hela tiden fick vi höra att det absolut inte var kört och att man kunde kontrollera tumören. Hon fick behandling med antiöstrogentabletter. Det var många turer mellan hemmet och sjukhuset under dessa månader. Hemma en vecka sen tillbaka till sjukhuset i två och så höll det på. Senaste gången hon var hemma nu så var hon så lycklig. Hon hade fått ut försäkringspengar eftersom hon hade fått återfall. Vi kollade på en tvättmaskin till lägenheten, ny säng, ny tv, hon sken upp och tyckte att oturen hade vänt.
I onsdags förra veckan så blev hon sämre... Andfådd och slut i kroppen, kände sig febrig. Jag skulle komma med Linus på lördagen och när vi pratade på fredagen lät hon jättetrött och jag frågade om hon inte skulle åka till skuhuset ialla fall. Nej, det ville hon absolut inte och så var det med den saken! På fredagkväll ringde mormor och lämnade ett meddelande på telefonsvararen om att de hade ringt ambulans och skulle till sjukhuset. Jag fick hjälp av Linus pappa och farmor så han kunde va med dem och jag kunde åka till sjukhuset. När jag kom dit var mamma sämre än jag har sett henne innan, men vid gott humör. Vi kollade på melodifestivalen på tv och tyckte att låtarna var bedrövligt dåliga.
Mamma gick på toaletten och helt plötsligt kommer det in sköterskor och det visade sig att mamma hade svimmat på toaletten. Hon kippade efter andan och det tog närmare två timmar innan hon orkade prata igen. Vi kollade lite mer på tv och lade oss ganska tidigt. Jag sov över på sjukhuset och låg mest och lyssnade på hennes andning större delen av natten. Det var korta och ansträngda andetag och jag oroade mig för att hon inte syresatte hjärnan ordentligt när hon inte kunde djupandas. Syrgasen stod på fyra liter men det hjälpte inte. På söndag morgon skulle både Linus och min kärlek komma till Skövde och jag åkte vid tio-tiden från sjukhuset. Då var hon i pratbart skick men var dålig, mycket dålig och hon hade ont. När jag och mormor kom tillbaka vid 16 var hon inte kontaktbar längre och personalen tog oss åt sidan. Jag förstod inte hur illa det var utan propsade på att jag måste hem med min son. Till slut hade de förklarat tydligt nog att det här var nog slutskedet och jag skickade hem Linus tillsammans med min kärlek och stannade med mamma och mormor på sjukhuset.
Morfar hade en biljett till Skövde från norrland samma kväll och nu ringde vi upp och såg till att även min moster kom med tåget. Morfar frågade mig om jag trodde att de skulle hinna i tid... -Jag vet faktiskt inte det, jag hoppas det. svarade jag... Det visade sig att de inte hann... Mamma somnade in tio över tio på morgonen och de kom med tåget en timma senare.
Det känns tungt just nu och jag orkar inte skriva mer idag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
