Det skulle ju kännas bättre...

... när begravningen var avklarad sas det! Det gör det inte. Igår hade vi en begravningsceremoni i Skövde och en minnesstund oxå. Jag har haft så mycket praktiskt att tänka på så jag har inte riktigt hunnit fatta vad det skulle innebära. Nu såhär dagen efter så är jag helt slutkörd, känns som jag har hamnat under ett tåg eller nåt. Tryck över bröstet och lite svårt att andas, det senare kan iofs bero på pollen, och ledsen... Så himla ledsen!

Nu börjar det riktiga arbetet med att ta hand om dödsboet. Tömma lägenheten, avsluta alla konton, försäkringar, affärer av olika slag. Man förvånas ju över hur lite det är som synkas i olika register när nån dör. Jag hade väl nån föreställning om hur iallafall kommunen strök personen ur sina register och såklart sjukhuset. Men så funkar det tydligen inte. Inte heller försäkringsbolagen får detta automatiskt. Jag måste alltså ringa runt och skicka intyg från Skatteverket till alla ( känns det som ) och meddela att mamma inte finns längre så de kan sluta skicka post. Jag börjar gråta varje gång... Det är så fruktanvärt svår att ta orden i min mun: "Jag ringer för min mammas räkning, det är så att hon gick bort 18 februari och ni har skickat ett paket till henne som jag fick en avi på..." Det är extra jobbigt eftersom jag vet att hon under sina sista dagar väntade med spänning på att få paketet från Jotex. Fy fan va orättvist det är!!!


Skriver mer om begravningen när jag har fått lite distans. Just nu orkar jag inte det!

Lite andrum

Idag har jag inte gråtit en enda gång, lite skönt faktiskt... Det kommer väl när jag lagt Linus. Har valt ut musik till begravningen och gjort ett bildspel till "efterfesten" idag. Det börjar falla på plats lite känns det som. Iaf det praktiska! Ska försöka lägga ut bildspelet senare när jag har kommit på hur man gör ;) Igår skrev jag ut en bild på mamma som jag och Linus satte i en fin ram och ställde upp tillsammans med två ljus i vardagsrummet. Alla som känner mig vet att jag inte är så religiös av mig men det känns lite som ett altare när hon finns på en hög plats där jag är mest... det gör det lite lättare att uthärda när jag ser hennes leende mot mig.

En av mina bästa vänner kom hem till mig igår och stannade ända till nu ikväll. Det var så befriande att både få gråta ut och få skratta åt annat. Skönt att slippa va ensam när jag lagt Linus. Ikväll kommer Kärleken hit, det är strået vassare :)