... när begravningen var avklarad sas det! Det gör det inte. Igår hade vi en begravningsceremoni i Skövde och en minnesstund oxå. Jag har haft så mycket praktiskt att tänka på så jag har inte riktigt hunnit fatta vad det skulle innebära. Nu såhär dagen efter så är jag helt slutkörd, känns som jag har hamnat under ett tåg eller nåt. Tryck över bröstet och lite svårt att andas, det senare kan iofs bero på pollen, och ledsen... Så himla ledsen!
Nu börjar det riktiga arbetet med att ta hand om dödsboet. Tömma lägenheten, avsluta alla konton, försäkringar, affärer av olika slag. Man förvånas ju över hur lite det är som synkas i olika register när nån dör. Jag hade väl nån föreställning om hur iallafall kommunen strök personen ur sina register och såklart sjukhuset. Men så funkar det tydligen inte. Inte heller försäkringsbolagen får detta automatiskt. Jag måste alltså ringa runt och skicka intyg från Skatteverket till alla ( känns det som ) och meddela att mamma inte finns längre så de kan sluta skicka post. Jag börjar gråta varje gång... Det är så fruktanvärt svår att ta orden i min mun: "Jag ringer för min mammas räkning, det är så att hon gick bort 18 februari och ni har skickat ett paket till henne som jag fick en avi på..." Det är extra jobbigt eftersom jag vet att hon under sina sista dagar väntade med spänning på att få paketet från Jotex. Fy fan va orättvist det är!!!
Skriver mer om begravningen när jag har fått lite distans. Just nu orkar jag inte det!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar