En fot framför den andra...

Det är visst så man tar sig framåt sägs det. Just nu känns det som om världen har slutat snurra och allt har blivit svart. Jag trodde inte att man kunde producera så mycket tårar. Det är tungt och gör förbannat ont! Men mitt i all sorg så finns det ljusglimtar som gör att det känns uthärdligt. När Linus var liten kallades han för "tålmannen" eftersom han stod ut med så mycket. Å just nu visar Tålmannen att han egentligen är Stålmannen.

Igår när jag hämtade honom från dagis kom tårarna igen och det gick liksom inte att hejda. Då frågade han stilla - Varför gråter du mamma? - Jag gråter för att jag saknar mormor så mycket... - Det gör ingenting mamma, man får va ledsen när nån dör och man får gråta när man är ledsen... Jag ska torka dina tårar mamma och trösta dig!

Det är ju så man häpnar... Jag grät ju såklart ännu mer för att han var så fin och klok och fröknarna började oxå gråta. Rena gråtkalaset!

Cancern - Mamma 4-3!

I går kl 10.10 gick min älskade mamma ur tiden.

Efter jag kom hem från min semester i oktober så kröp det fram att mamma inte mådde så bra och hade varit hos doktorn. Hon hade mörkat länge för att inte förstöra min resa... I mitten av november lades hon in på sjukhus och 2 december fick hon besked om att hon hade fått cancer. Hon hade vätskefyllda lungor som tömdes i flera omgångar. De tömde ut 4,5 liter ur ena lungan och 5,5 liter ur den andra! Inte underligt att hon hade svårt att andas.

Efter fyra veckor fick vi veta att det var bröscancern som hade kommit tillbaka. I lymfkörtlarna vid bröstbenet den här gången... Detta innebar att cancern skulle sprida sig. Varken operation eller strålning var aktuellt, men hela tiden fick vi höra att det absolut inte var kört och att man kunde kontrollera tumören. Hon fick behandling med antiöstrogentabletter. Det var många turer mellan hemmet och sjukhuset under dessa månader. Hemma en vecka sen tillbaka till sjukhuset i två och så höll det på. Senaste gången hon var hemma nu så var hon så lycklig. Hon hade fått ut försäkringspengar eftersom hon hade fått återfall. Vi kollade på en tvättmaskin till lägenheten, ny säng, ny tv, hon sken upp och tyckte att oturen hade vänt.

I onsdags förra veckan så blev hon sämre... Andfådd och slut i kroppen, kände sig febrig. Jag skulle komma med Linus på lördagen och när vi pratade på fredagen lät hon jättetrött och jag frågade om hon inte skulle åka till skuhuset ialla fall. Nej, det ville hon absolut inte och så var det med den saken! På fredagkväll ringde mormor och lämnade ett meddelande på telefonsvararen om att de hade ringt ambulans och skulle till sjukhuset. Jag fick hjälp av Linus pappa och farmor så han kunde va med dem och jag kunde åka till sjukhuset. När jag kom dit var mamma sämre än jag har sett henne innan, men vid gott humör. Vi kollade på melodifestivalen på tv och tyckte att låtarna var bedrövligt dåliga.

Mamma gick på toaletten och helt plötsligt kommer det in sköterskor och det visade sig att mamma hade svimmat på toaletten. Hon kippade efter andan och det tog närmare två timmar innan hon orkade prata igen. Vi kollade lite mer på tv och lade oss ganska tidigt. Jag sov över på sjukhuset och låg mest och lyssnade på hennes andning större delen av natten. Det var korta och ansträngda andetag och jag oroade mig för att hon inte syresatte hjärnan ordentligt när hon inte kunde djupandas. Syrgasen stod på fyra liter men det hjälpte inte. På söndag morgon skulle både Linus och min kärlek komma till Skövde och jag åkte vid tio-tiden från sjukhuset. Då var hon i pratbart skick men var dålig, mycket dålig och hon hade ont. När jag och mormor kom tillbaka vid 16 var hon inte kontaktbar längre och personalen tog oss åt sidan. Jag förstod inte hur illa det var utan propsade på att jag måste hem med min son. Till slut hade de förklarat tydligt nog att det här var nog slutskedet och jag skickade hem Linus tillsammans med min kärlek och stannade med mamma och mormor på sjukhuset.

Morfar hade en biljett till Skövde från norrland samma kväll och nu ringde vi upp och såg till att även min moster kom med tåget. Morfar frågade mig om jag trodde att de skulle hinna i tid... -Jag vet faktiskt inte det, jag hoppas det. svarade jag... Det visade sig att de inte hann... Mamma somnade in tio över tio på morgonen och de kom med tåget en timma senare.

Det känns tungt just nu och jag orkar inte skriva mer idag.