Det är visst så man tar sig framåt sägs det. Just nu känns det som om världen har slutat snurra och allt har blivit svart. Jag trodde inte att man kunde producera så mycket tårar. Det är tungt och gör förbannat ont! Men mitt i all sorg så finns det ljusglimtar som gör att det känns uthärdligt. När Linus var liten kallades han för "tålmannen" eftersom han stod ut med så mycket. Å just nu visar Tålmannen att han egentligen är Stålmannen.
Igår när jag hämtade honom från dagis kom tårarna igen och det gick liksom inte att hejda. Då frågade han stilla - Varför gråter du mamma? - Jag gråter för att jag saknar mormor så mycket... - Det gör ingenting mamma, man får va ledsen när nån dör och man får gråta när man är ledsen... Jag ska torka dina tårar mamma och trösta dig!
Det är ju så man häpnar... Jag grät ju såklart ännu mer för att han var så fin och klok och fröknarna började oxå gråta. Rena gråtkalaset!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Din son är den absolut klokaste unge jag träffat! Tur du har honom och din familj nu i all bedrövelse.
När allt är över och du har fått sörja färdigt hoppas jag att den "arga" norrlänningen snart är tillbaka!
//Erik
Skicka en kommentar