måndag, april 07, 2008

När livet förväntas fortsätta

Nu har det gått en tid... Ibland känns det som lång tid, ibland känns det som hon gick bort igår och ibland plockar jag upp mobilen för att ringa och berätta något roligt. Begravningsakt och minnesstunder (2 st, en i Skövde och en i Norrland) är avklarade och om två veckor ska bouppteckningen skrivas på hos Fonus jurister. Lägenheten är uppsagd och i månadsskiftet ska den vara tömd. Praktiska saker som man kan checka av på en lista... Men sorgen och smärtan kan jag inte checka av på nån lista. Den finns kvar hela tiden, går inte bort, minskar inte, håller kvar mig hårt och hänsynslöst. Jag hade väl nån föreställning om att livet skulle återgå till sitt vanliga lunk efter nån månad, men vad fel jag hade! På dagarna sätter jag på mig masken som håller känslorna inne och är på jobbet som vanligt igen. Tur att det är pollensäsong så mina rödgråtiga och kalaspuffiga ögon kan bortförklaras på ett tillfredställande sätt. Folk har slutat fråga hur jag mår och det är både bra och dåligt. Skönt att slippa bli påmind hela tiden men samtidigt så känner jag mig bortglömd. Det är så fånigt egentligen, jag vet ju att folk gör det av respekt och hänsyn men samtidigt så skäms jag för att jag sörjer och så blir jag ledsen för att folk bara tuffar på i vanlig takt.

Det är så svårt att gå vidare utan världens bästa mamma!